Kosmos III var det första valkokeri som byggts vid ett skandinaviskt varv. Inför bygget fick stapelbädden förlängas och under byggtiden utgjorde Kosmos III ett imponerande blickfång i Göteborg. Foto Svensk Sjöfarts Tidning.

Flytande valkokerier var en förhållandevis sen företeelse. Innan dess hade man utnyttjat landbaserade kokerier, eller skött kokprocessen ombord, som på de amerikanska segeldrivna valfångstfartygen. De första flytande kokerierna dök upp under början på 1900-talet, och de var ganska små och beroende av att ligga nära land för att kunna ta ombord det vatten som krävdes för kokningen. Efter hand ökade storleken, och det var i synnerhet när valjakten i Antarktis tog fart under 1920-talet som stora valkokerier började bli vanliga.

I de antarktiska farvattnen fanns det inte så många områden där man kunde anlägga landbaserade stationer. Dessutom var jaktområdena mycket vidsträckta vilket skulle kräva långa transporter av de skjutna valarna. Till att börja med byggde man om handelsfartyg till valkokerier. Det rörde sig oftast om lastbåtar, tankbåtar eller passagerarfartyg. Även andra typer av båtar byggdes om och det mest extrema exemplet är nog fullriggaren Scottish Glens som byggdes 1885 och som först byggdes om till motorfartyg 1921 och sedan till valkokeri med namnet Haugar 1928, för att tio är senare förvandlas till tankfartyg. Hon såldes till Italien 1940 och fick namnet Arca. Under kriget sänktes 1942 hon i Egeiska havet, och uppnådde alltså den aktningsvärda åldern av 57 år. Omsider insåg man att det var klokt att bygga valkokerier från grunden och inte bygga om andra fartyg. Det första valkokeriet som var specialbyggt för sin roll var Ronald som levererades 1920 till A/S Hektor i Port Glasgow.

Under 1920-talet började man pröva olika typer av anordningar på valkokerierna för att föra upp valarna från vattnet till däcket, där de styckades. Allra först provades en sorts docka midskepps för detta ändamål, men det var inte någon bra lösning. Ett exempel på detta är Solglimt, som ändrades från passagerarfartyget Stockholm till valkokeriet Solglimt vid Götaverken 1929 och som fick en docka på babordssidan. Eftersom dockan inte fungerade tillfredställande ersattes den redan 1932 av en akterslip, också vid Götaverken. Valkokeriet C.A. Larsen fick 1925, som enda valkokeri någonsin, en slip i fören, men det var heller inte någon praktisk konstruktion. Samma år försågs valkokeriet Lancing med en akterslip. Bakom den konstruktionen låg norrmannen Petter Sørlie och detta var den lösning som skulle visa sig vara den optimala. Det första moderna valkokeriet kan sägas vara Kosmos som 1929 levererades till Jahres rederier i Sandefjord. Hon hade ett brutto på närmare 18 000 registerton, och hon hade en givetvis en akterslip. Efter Kosmos kom ett stort antal valkokerier att byggas efter de riktlinjerna, men även i fortsättningen kom andra typer av fartyg att byggas om till valkokerier.

Provturen med Kosmos III skedde 1 november 1947, och därefter avgick man till Sandefjord för att komplettera besättningen. Det var bråttom att hinna ner till valfångstsäsongens början. Foto Svensk Sjöfarts Tidning.

I november 1947 levererades valkokeriet Kosmos III till Jahres rederi i Sandefjord från Götaverken. Det var en hektisk tid för varvet: under några månader levererades förutom Kosmos III även kryssaren Tre Kronor och passagerarfartyget Stockholm från varvet. Kosmos III hade beställts under hösten 1945. För att få igenom beställningen så snabbt som möjligt för valkokeriet, hade Jahre varit tvungna att ta över kontraktet till en tanker som beställts av ett danskt rederi för att säkerställa att en nybyggnadsbädd kunde disponeras omgående. Alternativet hade varit att ta över ett tankfartyg som beställts av den norska exilregeringen och ändra ritningarna till ett valkokeri i stället. Dessa planer skrotades eftersom rederiet ville ha ett fartyg som från grunden var konstruerat för sin framtida uppgift. Emellertid var man tvungen att acceptera att den dieselmotor som var avsedd för det beställda tankfartyget skulle monteras i Kosmos III, och därigenom blev hon det största enkelmotoriga fartyget i världen.

Kosmos III var vid leveransen det största fartyget i världen med en enda propeller. Ovanför propellern ser man upphalningsslipen. På bilden kan man också se att den aktra överbyggnaden förhöjts för att skapa fler hytter. När detta skedde är okänt. Foto Svensk Sjöfarts Tidning.

Bygget var ett omfattande uppdrag som skulle genomföras på begränsad tid, så att hon kunde vara med från början av valfångstperioden 1947-1948. Eftersom valfångsten legat nere under kriget, var man givetvis angelägen att komma igång så snabbt som möjligt. Vintern 1946-1947 var ovanligt sträng vilket försenade arbetet och sjösättningen. För att skynda på bygget engagerades norska arbetare till varvet: det var synnerligen viktigt att Kosmos III befann sig i de antarktiska jaktmarkerna den 8 december då jaktsäsongen öppnades. Detta lyckades. Kosmos III var vid leveransen det i särklass största fartyget som byggts i Skandinavien. Götaverken hade tidigare erfarenhet av valkokerier då man, som nämnts ovan, 1929 byggde om Svenska Amerikalinjens första fartyg, Stockholm, för den funktionen. Ytterligare en konvertering utfördes 1937 då tankfartyget Ulysses ändrades om till valkokeri 1937.

En vy från upphalningsslipen över den aktre delen av flänsdäcket i riktning mot midskeppshuset på Kosmos III. Foto Svensk Sjöfarts Tidning.

Kosmos III var efter dåtida förhållanden ett imponerande bygge med en dödvikt på drygt 25 000 ton. Grundplanen var ett övre däck där flänsningen, det vill säga slakten, av valarna skedde, och därunder ett fabriksdäck (tankdäck) där materialet från valarna vidarebehandlades. Under fabriksdäcket fanns stora tankar där valoljan förvarades. Tankarna hade en stor volym, nästan 32 000 kubikmeter, och Kosmos III kunde ha en alternativ funktion som tankfartyg, vilket också skedde några säsonger. Tankarna var försedda med effektiva spolanläggningar för att möjliggöra olika laster. På flänsdäcket fanns långt förut ett midskeppshus med brygga och bostäder, och det fanns också besättningsutrymmen under backen. Längst akterut fanns ytterligare besättningsutrymmen, och givetvis maskinrummet. När man gick ner till Antarktis fanns det ungefär 400 man av tre olika kategorier ombord: Kosmos besättning (120 man), fabriksarbetarna (150 man) och besättningar på de elva valjagare som skulle ha Kosmos som moderfartyg (135 man). Valjagarna låg under den tid då det inte var valjakt i Walvis Bay i västra Sydafrika. Det fanns givetvis rejäla kök, proviantförråd och mässarför de olika personalkategorierna. Det fanns också en rejäl svinstia ombord.

Denna flygbild visar det väl tilltagna flänsdäcket på Kosmos III. Det uppgavs att den totala ytan var över ett halvt tunnland (cirka 2 500 kvadratmeter). På den aktra delen av flänsdäcket skedde avlägsnandet av späcklagret. På den förliga delen ägde den fortsatta styckningen rum. Foto Svensk Sjöfarts Tidning.

Flänsdäcket hade en längd på 110 meter och en bredd på 23,8 meter. Längst akterut fanns slipen där valarna drogs upp med hjälp av kraftiga ångvinschar, som fanns midskepps på flänsdäcket. På den aktre delen av flänsdäcket skedde själva flänsningen, alltså den process där späcket innanför huden avlägsnades och transporterades ner till fabriksdäcket, där de kokades för att frigöra fettet. På den främre delen av flänsdäcket skedde den fortsatta styckningen av valarna. Skeletten sågades i hanterligare bitar med elektriska sågar och tillsammans med musklerna fördes de ned till fabriksdäcket, där även de kokades för att utvinna oljan. Den olja som utvanns användes främst till matfett (margarin) och till tvål. För att genomföra kokningen som skedde i tryckkokare behövdes färskvatten, och det fanns evaporatorer ombord med en dygnskapacitet på 500 ton. Det krävdes också ånga för uppvärmningen av kokarna, och det fanns en ångcentral med sex pannor. Annars var Kosmos III ett kokeri där elektriciteten spelade större roll än på andra kokerier, och det fanns sex generatorer med en total effekt på 1 200 kW. För att rena oljan fanns det separatorer av de Lavals tillverkning på fabriksdäcket.

Kosmos III deltog i valjaktssäsongerna från 1947-1948 till 1960-1961, med undantag för säsongen 1952-1953 då hon gick i tankfart. Under 1951 gjorde hon dessutom under icke-säsongstid två resor som tankfartyg. Under valjakten fungerade hon som moderfartyg för nio till femton valjagare.

Under den första valfångstsäsongen som Kosmos III deltog i blev resultatet drygt 90 000 fat olja (ett fat är en barrel eller 156 liter). Under de kommande säsongerna blev resultatet bättre, och det största utbytet skedde 1950-1951 då man kunde framställa nästan 150 000 fat olja. Efter detta sjönk mängden olja som Kosmos III hanterade. Kosmos III tillhörde Jahres fram till 1961 då hon såldes till Japan och döptes om till Nisshin Maru No 3, och där hon till att börja med användes som valkokeri.
 

Källor

MS Kosmos III flytande storindustri (Svensk Sjöfarts Tidning, 1947, sid 1733-1748).

Axel Norling: Valfångst (Teknisk Tidskrift, 1936, sid 173-180).

På Alle Hav. Skipene i Anders Jahres Rederi (Pensjonistforeningen Anders Jahre/Kosmos, The Golden Age of Shipping, sid 107-116).
 

Uppdaterad: 4 maj 2016.