MÅNADSFARTYG MARS 2020
För gemene man är nog minsveparen Hanö mest känd som stödfartyg till det svenska sillfisket vid Island och i Nordsjön
under 1950-, 60- och 70-talen. Men det var ju egentligen inte för den uppgiften som hon beställdes och byggdes utan hon
ingick i ett långsiktigt nybyggnadsprogram där de äldre förkrigsminsveparna successivt under 50-talet skulle ersättas
med mer moderna fartyg. Hanö blev i maj 1953 den första i en ny serie på sex minsvepare som levererades till Marinen
under detta år. Serien kom att benämnas Hanöklassen.
Minvapnet utvecklades under 1800-talet. Användningen av vapnet i Krimkriget 1853–1856 ledde till ett uppvaknande i Sverige och
1863 räknas som startår för det svenska minvapnet. Den första storskaliga användningen av sjöminor skedde i
rysk-japanska kriget 1904–1905. Ett nytt vapen föder strax sitt motvapen och i detta krig såg också den moderna
minsvepningen dagens ljus om än med äldre ombyggda fartyg.
Inför första världskriget hade vapnet utvecklats ytterligare och i de krigförande nationernas flottor fanns nu
specialbyggda minsvepare. För svenskt vidkommande dröjde dessa och först 1917/1918 kom våra egna första specialbyggda
minsvepare: Sökaren, Sprängaren och Sveparen. Dessa byggdes med hjälp av överblivna medel från Pansarbåtsinsamlingen 1912.
Sprängaren finns för övrigt fortfarande kvar i dag som veteranbåt med hemmahamn i före detta Gålöbasen utanför Stockholm.
Under andra världskriget såg det bättre ut. Bland annat hade den s.k. M-serien (M 1 – M 26) levererats 1937–1941 och till detta kom Arholmaklassens 14 fartyg som hade levererats 1939–1941.
I den förra klassen ingick M 20 som idag är museifartyg i Stockholm och i den senare klassen ingick
Bremön som idag är museifartyg vid Marinmuseet i Karlskrona. Vid krigets slut fanns det totalt ca 120 minsvepare
varav närmare 70 var inkallade fiskefartyg, s.k. hjälpminsvepare. Utöver dessa tillkom ett antal vedettbåtar som också kunde
utnyttjas för minsvepande ändamål.
Projektering av de fartyg som skulle bli den s.k. Hanöklassen påbörjades 1948 efter att äskade medel ställts till
förfogande. Inledningsvis hade man tänkt sig träskrov p.g.a risken med magnetminor men av olika skäl bestämde man sig
för stålskrov. I början av 1950 gick Marinförvaltningen ut med en anbudsinfordran till 12 varv omfattande 1–6 fartyg.
Redan i mars blev det klart att fartygen skulle byggas av Karlskrona örlogsvarv. Planen var att det skulle bli totalt
12 fartyg men då denna plan innebar att leveranserna skulle sträckas 8–10 år framåt i tiden så bestämde man sig för
att stanna för sex fartyg som skulle levereras under 1953.
Lite tekniska data:
| L/B/D: | 42/7/2,4 meter |
| Deplacement: | 275 ton |
| Maskin: | 2 st Nohabdieslar 2x455 hk, KaMeWa propellrar |
| Fart: | 14,5 knop |
| Besättning: | 20 man |
| Bestyckning: | 2x40 mm-kanoner |
Först ut blev Hanö tillsammans med systerfartyget Tärnö. Efter godkända leveransprovturer levererades dessa i maj 1953 till Marinen.
Ett problem som upptäcktes redan vid provturen var dock att fartygen rullade rejält i sjön.
Senare installerades slingerkölar för att dämpa detta.
Första uppdraget efter leveransen blev att under de sista veckorna i maj 1953 minsvepa i södra Östersjön inför
upptagningen av delar av den gamla telekabeln mellan Kämpinge och Sassnitz . Tjänsten blev sedan huvudsakligen
att användas som utbildningsfartyg men också i viss ″skarp″ efterkrigsminsvepning. Men i mitten av 60-talet hade
minutvecklingen gått förbi Hanöklassens fartyg och sista grundutbildningen av värnpliktiga i sveptjänst på dessa
skedde 1964–1965.
För Hanö blev uppgifterna härefter utbildning av kadetter i navigering m.m. samt att stå till förfogande för viss
jour- och beredskapstjänst. Under sommarmånaderna var Hanö dessutom moderfartyg och utbildningsplattform för Sjövärnskåren.
Efter krigsslutet hade svenska fiskare återupptagit sitt sillfiske vid Island och Marinen ställde från 1949 varje år upp
med ett stödfartyg för fiskarna. Under åren 1955–1976 blev Hanö avdelad för detta stöd. Först gällde det vid Islandsfisket
1955–1961 och sedan från 1962 vid Nordsjöfisket utanför Shetland fram till 1976 då detta fiske upphörde.
Fisket försiggick under augusti–september och stödfartygets uppgift omfattade såväl läkarhjälp som småreparationer
men även i nödfall bogsering till närmsta hamn. Ombord fanns läkare, dykare och en serviceverkstad bemannad med
yrkeskunnig personal. En viktig uppgift var också att hjälpa fiskefartygen att över radio hålla kontakt med omvärlden. På dessa uppdrag utökades besättningen till totalt 24 man. Även en viss tillfällig ombyggnad skedde. Durken under
akterdäck blev maskinverkstad som utrustades med svarv, fräs och andra verktygsmaskiner. Aktra kanonen monterades ned
för att ge plats åt gasflaskor. Förliga kanonen ersattes av en lättare pjäs eller togs bort helt.
För att öka stabiliteten lastades även extra blytackor i kölen.
Sista stödfartygsresan gjordes 1976. Därefter tjänstgjorde Hanö under åren 1976–1982 som stabs- och lagfartyg vid 61. minröjningsflottiljen.
År 1982 utrangerades hon och såldes. Några år senare skrotades fartyget.
Text: Bo Jershed
Läs gärna även John E. Perssons rapport från 1959 års Islandsexpedition. (Nautisk Tidskrift 5/09)
Fler månadsfartyg.
|
