MÅNADSFARTYG FEBRUARI 2019
Transatlantic var under en lång följd av år ett av Sveriges ledande linjerederier. På 1960-talet förstod rederiledningen
att de traditionella styckegodsfartygens tid var förbi och att transporter med enhetslaster skulle ta över. Det här krävde
fartyg av en helt annan storlek och som på ett annat sätt än tidigare skulle komma att fungera som en del i ett integrerat
och komplext transportsystem.
Utvecklingen inleddes med att Transatlantic blev en del av Atlantic Container Line. Till det nya rederiets
trafik lät Transatlantic 1967 bygga Atlantic Span, ett ultramodernt containerfartyg med den tidens mått mätt.
Fartyget var ett kombinerat roll on/roll off- och lift on/lift off-fartyg och blev en stor framgång.
Nästa steg i utvecklingen av Transatlantics moderna containerfartyg blev Paralla som levererades 1971 till
rederiets trafik mellan Nordamerikas västkust och Australien (PAD). I det här fartyget hade rederiet skapat
ett mer flexibelt system för lastning och lossning. Genom att använda en snedställd akterramp blev hon inte
beroende av speciella terminaler utan kunde lägga till vid vilken kaj som helst. Paralla lastades helt via
roll on/roll off, en teknik som hade visat sig mycket snabbare än lift on/lift off.
År 1972 tog Transatlantic leverans av Barranduna som byggde på samma lasthanteringssystem som Paralla.
Hon sattes in på ScanAustrals, senare ScanCarriers trafik mellan Europa och Australien, senare också Nya Zeeland.
Sex år därefter följde den större och mer utvecklade Boogabilla till ScanCarriers trafik. Med det fartyget
hade utvecklingen nått så långt som Transatlantic skulle driva den. Casingen var flyttad frän fartygets mitt
till styrbords sida vilket gav mycket bättre påfarter till de olika däcken. Speciella satsningar hade också
gjorts på minskad bränsleförbrukning, ökad säkerhet, och förbättrad arbetsmiljö. Boogabilla visade sig vara
ett mycket lyckat fartyg.
Näst i tur stod nu containeriseringen av trafiken på Sydafrika som Elgaren byggdes för.
Man kan säga att hon liksom systerfartyget Kolsnaren var en något kortare version av Boogabilla.
Hon var väldigt fint och välbyggt fartyg som passade för sin rutt. För besättningarna och stuveriarbetarna
var Elgaren mycket lätt att arbeta i. Den långa, snedställda akterrampen kunde läggas ner på kajen
även i hamnar som saknade containerterminaler. Den var byggd för trafik i två filer och skapade en
veritabel autostrada in i fartyget. Elgarens lastdäck var också mycket flexibelt utformade för att
bland annat kunna transportera personbilar, skogsprodukter och maskindelar som inte packades i containers.
Det fanns även kylrum för att kunna transportera frukt. Besättningsinredningen var mycket rymlig och höll
den höga klass som var vanlig runt 1980.
Trafiken med de nya fartygen mellan Europa och Sydafrika blev lönsam även om lasttillgången var bättre i
sydlig riktning än vad den var i nordlig riktning. Det stora hotet mot linjen var istället den sydafrikanska
apartheidregimens övergrepp på den egna befolkningen och de diskussioner som under en lång tid fördes om
investerings- och handelsblockader mot landet. När svenska regeringen 1985 Införde en handelsbojkott mot
livsmedel från Sydafrika var de stora och kapitalintensiva containerfartygens öde beseglat.
Elgaren fördes över till linjen från USA till Australien.
År 1988 såldes fartyget till Compagnie Generale Maritime och ändrade namn till CGM Rimbaud.
1998-1999 var hon utchartrad till Wallenius och seglade med namnet Bess. Sista ägaren blev 1999 Ignazio Messina & Co i Genua.
För dem seglade fartyget som Jolly Corallo fram till 2011 då det såldes till indiska upphuggare.
Elgaren var ett fartyg som med traditionella ögon inte betraktades som vackert. 1970-talets fartygsdesign
präglades av en rå funktionalism som var effektiv men inte direkt estetiskt tilltalande.
Utan tvekan var det ändå fascinerande att via akterrampen titta in i det jättelika gap som där öppnade sig.
Ett stort och fullastat containerfartyg kan dessutom ge ett elegant, kraftfullt intryck då man ser fartyget
i sin rätta miljö ute till havs. Skönheten ligger som bekant till stor del i betraktarens ögon.
Fartygsfakta Elgaren
Byggd: 1979 vid Mitsubishi Heavy Industries Ltd, Nagasaki, Japan
Dimensioner: 216,5 x 32,3 x 10,8 meter
Lastkapacitet: 28173 tdw, 1500 containers + 120 personbilar
Maskineri: 1 x 9-cyl Sulzer-Mitsubishi diesel, 22492 kW
Fart: 21 knop
Text: Anders Bergenek
Foton: Från Rickard Sahlstens samling
Nedre fotot visar Elgaren för PAD i Vancouver i april 1987.
Fler månadsfartyg.
|
